VAN GOGH OCH EN INDISK ELEFANT

Innehållsförteckning

En inledande bild

Vi lever i dag i datorernas värld, datorer som på sina disketter har väldiga mängder av fakta lagrade. När jag tänker mig mitt liv lagrat på en sådan diskett, avser jag här att enbart ta fram händelser vilka påverkat min strävan och utveckling mot ett konstnärskap. Om det spännande i att uppleva och försöka återskapa det upplevda, är vad jag vill berätta.

Söndag hos mormor och morfar. Lavering från 1949.

Hos mormor och morfar

Mina första stora bildupplevelser fick jag hos min mormor och morfar när jag på söndagarna satt i morfars knä och han läste för mig ur bibelns gamla testamente - en bok full av krig och äventyr som fascinerade mig. Berättelserna var illustrerade av Gustav Doré. Hans realistiska återgivning av berättelserna gav mig en bild av de gammaltestamentliga människorna och även när morfar inte läste för mig hängde jag över bibelns bilder och föreställde mig själv som David i hans kamp mot Goliat. Under hela min barndom försökte jag alltid tillverka saker. Det var ett behov som aldrig blev riktigt tillfredsställt, då de föremål jag gjorde aldrig blev sådana jag tänkt mig. Möjligheterna att "göra" saker var annars stora för mig. Min morbror hade en verkstad hemma på gården. Han drömde hela sitt liv om att konstruera och uppfinna maskiner vilket han också gjorde i mindre omfattning, bl.a. en maskin som tillverkade kedjor för säng-bottnar. Hans verkstad var en guldgruva för en pojke som längtade efter att göra saker.

Möte med mannen som älskade livet

Min första och avgörande kontakt med konstnärligt skapande skedde av en slump. Mina föräldrar och jag bilade ner till Göteborg på tidigt 40-tal. Anledningen har jag glömt, men följderna blev livsavgörande för mig. På Göteborgs konstmuseum visades den första retrospektiva utställningen i Sverige av Vincent van Goghs måleri och av någon underlig anledning vandrade jag Avenyn fram till Götaplatsen. Nyfiken fortsatte jag upp för trapporna till konstmuseet och steg in - till en för mig tidigare okänd värld. Vincent van Goghs expressiva målningar fyllda av lysande färger borrade sig in i mitt medvetande och lyfte mig mot ett tillstånd jag vill beteckna som ett med Gud - en religiös upplevelse som jag sedan dess har letat efter. Denna upplevelse på Göteborgs konstmuseum hade till följd att jag började drömma om att bli konstnär. Jag lånade böcker, biografier om van Gogh och om impressionisterna i Frankrike och i mina tonårsdrömmar ville jag uppleva lika starkt som van Gogh och återskapa samma upplevelser som han.

En julklapp för hela livet

Julen efter vårt Göteborgsbesök fick jag oljefärger i julklapp av mina föräldrar. Strålande glad och med van Goghs solrosor i minnet satte jag upp ett stilleben med röda tulpaner och började så min bana som "konstnär". Tyvärr upptäckte jag med stor sorg i hjärtat ganska så omgående att någon van Gogh var jag inte och att måla i olja var något som skulle ta tid att lära sig. Utan mina föräldrars stöd, som jag alltid helhjärtat har fått sedan dess, skulle jag aldrig ha kunnat studera och efter studierna börjat arbeta i de olika tekniker jag sökt mig fram i.

Mina föräldrar. Märta och Oskar Nyström.

Hur en indisk elefant förändrar livet

År 1944 var jag elev i Tidaholms realskola. En dag står magistern vid katedern och ser underlig ut. På svarta tavlan finns en bild av en soldat, en vanlig bild de åren, det rasade ju ett världskrig. Har Karl-Åke gjort bilden, frågar han. Jag förstår ingenting. Nähä svarar jag och blir orolig men blir lugnad då en flicka talar om att hon gjort teckningen - som tröst för magistern vilken är inkallad till militär-tjänst. Vi får nu veta varför jag tillfrågats: På en teckningslektion hade klassen fått som uppgift att måla något från Indien. Av någon anledning kom jag loss från den trötthet som alltid rådde sista timman på dagen (det har ju alltid varit så inom skolans värld att man lägger konsttimmarna då). Min fantasi flödade både över papper och bänk när jag målade en indisk elefant med ryttare. Vår teckningslärare som var mycket spontan, närmast "knäpp" i våra ögon, kommer och får se min indiska målning. Han blir förtjust och erbjuder mig fem kronor för bilden. Han stärker därigenom min övertygelse om att han är galen, men hjärteglad säljer jag bilden till honom, det blir ju mycket godis för fem kronor vid denna tid. Bilden sänder han till en barnteckningsutställning i Stockholm utan att tala om detta för mig, men i realskolans kollegium noteras min framgång och härav magisterns fråga till mig. Varför berättar jag detta? Jo, en dag ringer man frän Vulcans litografiska tryckeri och frågar om skolan kan rekommendera någon konstnärligt begåvad elev till en utbildning som litograf på tryckeriet. Eftersom rektorn hade hört om min indiska elefants äventyr i Stockholm ställdes frågan till mig, om jag var intresserad av en anställning på Vulcan. Säkerligen ansåg rektorn att det var ett enastående tillfälle för mig, då jag inte på minsta sätt visat någon flit eller intresse av att studera. Som jag tidigare berättat hade jag varit i Göteborg och sett den stora van Gogh-utställningen. Här fick nu mina konstnärsdrömmar näring och jag såg mig själv i en mysig ateljémiljö i full färd med att måla varje dag. För mig var det ingen tvekan, men mina föräldrar blev inte glada. De hade ingen hand med mig, och efter många tårar fick jag sluta skolan. Nu skulle jag bli litograf. Jag hade mycket dunkla begrepp om vad det innebar, men tryckeriföreståndaren förklarade för mig vad jag skulle syssla med. Det gällde att teckna bilder på stenar, främst tändsticksetiketter, som sedan skulle förmeras i massupplagor över hela världen. Som lärare skulle jag få en kvinna som hette Ester, men tyvärr, sade föreståndaren, var hon sjuk för tillfället, så Tryckar-Olle skulle visa mig tillrätta. Tryckar-Ollee var en rikskändis i tryckarkretsar - en mycket duglig och kunnig tryckare som dessutom band in böcker, stoppade upp fåglar och etsade och målade tavlor, men han hade periodvis problem med spriten. Tyvärr var det så den dagen Olle skulle ta hand om mig, han välkomnade mig med ett vänligt leende som lämnade kvar en doft av blåsprit.

I ateljén på Vulcans tryckeri 1945.

"Övertrycket". Från vänster: Carl Olausson, Ester Andersson, Felix Beckman, Evert Stenberg, jag själv och Anders Kleén.

Kom nu pojker skall jag visa dig ateljén, sade han. Jag följde förläget Olle genom övertryckarnas rum och vågade knappt titta på de skinnförklädesförsedda överlryckarna som jag tyckte stirra på mig. Så gick vi upp en trappa och där var ateljén - precis som jag hade tänkt mig med snedtak och takfönster samt stora fönster på två av väggarna. En vägg täcktes av hyllor liknande vanliga bokhyllor men här förvarades en svårläst litteratur. Hyllorna var fyllda av upprättstående litografiska stenar som alla var försedda med nummerserier. I rummet fanns två ritbord speciellt formgivna för litografisk teckning. En bänk var Esters. Den andra är din, sade Olle. Sen fortsatte han skrattande: men ska du inte ha en pris snus? Nä, svarade jag. Då plötsligt började han gråta, tårarna rann i hans rödmosiga ansikte och hans lilla svarta mustasch hoppade under den stora röda näsan. Ser du inte fåglarna som sitter på stenhyllan, ropade han. De vill åt mig. De fåglar Olle trodde sig se var sådana som han stoppat upp åt intresserade Tidaholmare, och nu ville fåglarna hämnas på honom. Som tur var gick anfallet fort över, men jag hade blivit skrämd, men på något sätt ger min första dag i tryckeriet en bild av mina år där. Allt var främmande, miljön sliten. Doften av ruttnande trä från tändstickstillverkningen lurade utanför dörrarna. Tittade jag ut genom fönstren gick tändsticksarbetarna där och sköt vagnar lastade med stock framför sig. Det var inte underligt att man döpt en del av fabriksområdet till Sibirien, för fångläger var vad jag tänkte på. Och med vetskapen om hur fattigt tändsticksarbetarna haft det genom åren blev miljön utanför än mer skrämmande. Det var en ringa tröst att litografernas löner var något bättre än fabriksarbetarnas. Nu hade jag tjatat så hemma för att få börja som litograf, så någon möjlighet att sluta fanns inte för mig. Besviken och missmodig fortsatte jag i fyra år innan jag bröt mig ut från tryckeriet. Varje dag under de här åren ansåg jag som förspilld. När jag såg mina kamrater som fortsatt studera gjorde det ont i mig - deras framtid var ljus, som det står i sången, min var mörk. Nu många år senare har jag omvärderat de här åren. Jag hade turen att komma till ett tryckeri som hade kvar det gamla hantverksmässiga stentrycket. Ledningen hade inte satsat på den modernsering som vid den tiden svepte genom tryckerivärlden. I dag när de gamla litografiska teknikerna nästan dött ut, är det en stor tillgång att ha fått arbeta med dessa gamla yrkesmän, som fört en tradition vidare från generation till generation. En teknik som det nu gäller att bevara undan glömskan och till gagn för konstnärer i deras produktion av originalgrafik.

"Konst och lära ger gunst och ära".

Förlorade år, jag var inte ensam om den uppfattningen. Vi blev ett gäng pojkar som brukade träffas på kvällarna. En del av oss hade varit skolkamrater och nu hade vi den gemensamma övertygelsen att vi ville utbilda oss - inte fastna i den situation vi befann oss i. Vi hade en brinnande kunskapslängtan. Detta gäng pojkar kallades av våra jämnåriga för "Löjliga gänget". För småstadens arbetarpojkar var intressen som konst, litteratur, teater, musik och även politik tyvärr något sjukt. För oss i gänget betydde detta kamratskap ett stöd att orka med vardagen, att odla och fördjupa våra intressen samt till att gå vidare till skolor och utbildningar - utan dessa kunskapstörstande kamraters hjälp hade jag inte orkat gå vidare och söka in på Slöjdföreningens skola i Göteborg. I vårt gäng hade från början Jan Steen blivit min allra bästa vän. Han var tidigt övertygad om att försöka komma in på Slöjdföreningens skola i Göteborg, som Konstindustriskolan hette på den tiden. Jan hade gått fyra år på landstingets verkstadskola i Tidaholm. Han hade gesällbrev i möbelsnickeri men ville utbilda sig till möbel-arkitekt. Under de här åren var vi ständigt tillsammans och målade på de flesta lediga stunder, och våra drömmar var tveklöst att få syssla med konstnärligt skapande. Uppmuntrade av gänget tog vi mod till oss och reste ner till Slöjd-föreningens skola.

"Löjliga gänget" samlade 1958 på Stora Hotellet i Tidaholm. Från vänster: Åkte Persson, Ingemar Larsson, jag själv, Sven-Inge Erlandsson, Lars Billengren, Jan Steen och Glsta Engström. På bilden saknas Bruno Ekwall, han stod bakom kameran.

När vi kom in genom entren såg vi en devis som för oss verkade ålderdomlig i sin form men uppmuntrande: KONST OCH LÄRA GER GUNST OCH ÄRA. Styrkta av dessa rader stegade vi in till skolans rektor Åke Hampus Hult som vänligt tog emot oss. Han tittade på våra teckningar som vi hade med och trodde sig kunna utläsa sådana kunskaper hos oss att vi nog skulle klara oss in på skolan, men han rekommenderade oss att under sommaren teckna flitigt. Beträffande våra drömmar om måleri ansåg han att det var bättre att satsa på något yrke som gav större ekonomisk trygghet. Mig rekommenderade han silversmide då jag nämnde att yrket verkade intressant. Jag hade ju sett min morbror arbeta med metaller till sina uppfinningar. Samtidigt var det väl lite nostalgi eller kanske intresse för traditioner, min morfars bror som jag då och då träffade hade varit smed. Glada i hågen åkte vi hem - slutade våra jobb och började teckna mer än vi tidigare gjort. När på sensommaren arbetsproverna skulle lämnas hade vi inga problem med antalet teckningar. Turligt nog kände jag stadens enda guldsmed Axel Svedmar. Han var vänlig mot mig och lät mig praktisera en månad i sin verkstad. Så till mina arbetsprover kunde jag bifoga några ringar och en armring i silver. Det blev en av de lyckligaste dagarna i mitt liv när min mor ringde ner till skolan om besked och då det visade sig att rektor Hampus Hults förmodan varit riktig - Jan och jag hade klarat konkurrensen.

Jan och jag en av de första dagarna i Göteborg.

Vi var antagna till den första arskursen på Högre Konsthantverkslinjen. Vi hyrde rum tillsammans på Kungshöjd med utsikt över Vallgraven och "Feskekörka", en utsikt som vi flitigt målade. Silversmide var den teknik jag pa Ake Hults råd hade valt,men jag tillbringade lika mycket tid med kroki, figurteckning, figurmodell-ring och mätning. Första året gick vi då och då upp bakom Konsthallen till Valands konstskola, som då lag där. Vissa kvällar kunde man här fä teckna kroki tillsammans med Valandseleverna. Under de här åren fick vi några vänner bland lärarna som kom att betyda oerhört mycket för vårt kunnande. Att äta lagad mat varje dag blev dyrt och var onödigt, ansåg vi, så på vardagarna var menyn bröd, smör och ost. Bengt Lindekrants såg detta och erbjöd oss att laga mat i hans lärarrum under takåsarna på skolan. Det var det bästa som kunnat hända. Det var inte bara det att vi fick lagad mat. Bengt satt ofta med när vi åt och han gav oss en stor andlig spis - om bild, om att se, om konst - hans kunnande var sa stort. Tidigt hade han blivit informerad om Bauhausskolan i Tyskland. Han hade litteratur om Klee och Kandinsky - för att nämna några namn - och deras idëer och bilder förmedlade han till oss. Här en minnesbild - hur Bengt tog upp detta viktiga med vår varseblivning och analys för att utveckla bildidëer.Vi sitter och äter runt ett stort ritbord. Bengt tar upp en ask tändstickor, tömmer ut tändstickorna på bordet. Ser ni pojkar säger han på sin göteborgska dialekt, detta är en slags ordning, här finns en rytm skapad av naturlagar. Men titta nu om jag gör så här, och så flyttar han några tändsticker, nu har jag förstärkt den här rörelsen. En annan gång stod en stor bred teakplanka lutad mot väggen. Den var säkert minst 35 cm bred och nästan tre meter lång och den var full av märken efter sågningen. Bengt säger, ser ni plankan pojkar vad spännande och vacker den är. Vi satt där som frågetecken, det var ju bara en vanlig planka. Bengt ler lite, så skrattar han, titta noga säger han och vi tittar, ser ni inte - jo då börjar vi upptäcka, en helt ny värld växer fram. Sågningarna har skapat dramatiska spännande händelser som vi aldrig tidigare iakttagit. Nu många år efteråt vet jag att i Bengts rum fick jag de viktigaste kunskaperna om konst och konstnärligt arbete under mina Göteborgsår. Bengts bror Ivar Lindekrants - nu känd skulptör men då inte så omtalad - hade fått en beställning på en träskulptur till Sundsvalls kyrka. En dag bjöd Bengt med oss till Ivar som var nästan klar med skulpturen. När vi kom in i Ivars ateljë låg han på knä med knäna instuckna lett par träskor. Han var som en förkrympt dvärg. Det gav en dramatisk effekt - omedvetet kanske - för bakom honom såg vi skulpturgruppen Gudsmän, som gav ett otroligt starkt religiöst budskap i sin grovt tillyxade slutna form och med sina klara färger. Den gav mig en lika stark upplevelse som van Goghutställningen en gång hade gjort. Artur Johansson, vår lärare i modellering var en annan av skolans lärare som på sitt lågmälda sätt kom att betyda mycket. Rudolf Flink med sina lektioner i figurteckning på lördagarna var en annan god förmedlare av kunskap. I silversmide var Thore Eldh lärare, en av landets tekniskt mest kunniga silversmeder. Med sitt strama reserverade men vänliga sätt var han inspirerande. De tekniska problem och svårigheter som uppstod klarade han alltid av och gav oss på så sätt fördjupade tekniska kunskaper. Thore uppmuntrade mig alltid. När jag kom med en skiss som jag hade funderingar på om jag skulle klara av att tillverka, sade han, "du skall alltid göra saker som du tror att du inte klarar nu, då kommer du att kunna mycket"! Det sista året på skolan blev ett slags stipendieår för mig. Jag arbetade då som assistentlärare åt Thore Eldh,samtidigt som jag gjorde mitt gesällprov i silversmide. Så kom den sista dagen på skolan - det definitiva slutet på en lycklig tid. Underbara saker hade hänt mig, bl.a. hade jag fått ställa ut silversmide på Nationalmuseum, något som jag aldrig hade kunnat drömma om. På avslutningen fick jag ta emot Svenska Slöjd-föreningens silvermedalj med inskriptionen "För insigt och flit".

Modellstudie från Skoltiden på 50-talet.

Det blev Tidaholm

Vemodet och rädslan för framtiden var stor när vi packade in mina saker från skolan i fars bil. Det var bara att ge sig av från de lyckliga bekymmerslösa dagarna. Riktigt bekymmerslösa hade de ju inte varit . Jag och en barndomskamrat Laila blev kära i varann, Laila blev med barn och vi gifte oss, under min studietid. Som tur var fick vi stor hjälp av mina föräldrar, men nog var det bekymmersamt. Under ett besök hemma i Tidaholm blev jag tillfrågad om jag var intresserad att ställa ut silversaker i en ur- och guldsmedsaffär. Jag lovade att tänka på saken. När så mina bekymmer för min blivande familj trängde på, kom jag att tänka på förfrågan om en liten utställning. Det kunde ju alltid ge någon inkomst. När jag senare tog kontakt om utställningen fick jag höra att affären skulle säljas och att det fanns en stark spekulant, men en utställning kunde väl göras innan. Sagt och gjort, när jag efter utställningen skall hämta mina saker får jag frågan: vill inte du köpa affären. Spekulanten hade hoppat av. Vad skulle jag svara. Mina intressen låg absolut inte åt det hållet. Jag förklarade detta men jag ombads att tänka på saken. Förvirrad tog jag upp förslaget om affärsköpet med mina föräldrar och med Laila. Affären vår nedgången så det handlade inte om stora pengar det visste vi. Till slut kom vi fram till att så osäker som vår framtid var hade vi inget att förlora, Laila kunde stå i affären och jag skulle fä en verkstad att arbeta i. Med små anspråk skulle det gå att försörja sig.

I Labyrintens irrgångar

Isoleringen från mina göteborgskamrater, främst då Jan, som jag delat så många år av intressanta arbeten med, kändes total. Något måste göras. (Västgöta-bladet fick jag se en annons om en teckningskurs. Där måste det finnas folk med samma intressen som jag själv. Det var bara att anmäla sig till kursen, som leddes av Bengt Berglund. Han var målare från Göteborg, hade gått på Valand för Nils Nilsson, men för att kunna försörja sig och sin familj arbetade han nu i Tidaholm som teckningslärare. Han kände sig också väldigt ensam, långt borta från familjen som han var. Det var därför helt naturligt att vi började umgås dagligen. För att skapa möjligheter till konstnärlig verksamhet i Tidaholm föreslog vi deltagarna i teckningskursen att bilda en förening för människor som aktivt ville studera och arbeta med konst. De flesta av kursdeltagarna hade arbetat i åratal med bilder och hade känt samma svårigheter som Bengt och jag hade gjort. De blev därför entusiastiska för förslaget. Då alla genom åren känt på de vindlingar och sidospår som konststudier vållar, fann man att det symboliska namnet Labyrinten skulle passa bra som namn på gruppen. I stadgarna skrevs in att föreningen skulle stödja medlemmarnas möjligheter att utveckla sina konstnärliga ambitioner. Viktig var också en paragraf som framhöll ansvaret för att debatten om kulturlivet i stod hölls levande och aktiverades i vår stad.

Bengt Berglund har just tecknat av Hans Augustsson, Labyrintens ordförande i många år. Hans, är en av mina bästa vänner och har i alla år, genom sitt kunnande, sin idealitet och öppenhet berikat min tillvaro.

Då Bengt efter några år återvände till Göteborg kom Gösta Pettersson till våra målningskurser som lärare. Han hade studerat på Valand och vid Konstakademin. Efter honom övertog jag lärarskapet. Kunskapstörsten var stor i "Labyrinten". För att stilla denna törst startade vi sommarkurser i akvarellmålning, perceptionsövningar och färgsystematik. Som kursgård fungerade vår "egen" stuga Siggestorp, enligt gamla kartor Tidaholms äldsta hus med anor från 1600-talet. Huset var en förläning från Vulcans tändsticks-fabrik, vilken var ägare till fastigheten, som när vi mottog den var i ett bedrövligt skick. Föreningen lade ner ett stort arbete vid upprustningen av huset. Som alltid var det ekonomin som var svår att klara av. Genom att göra ett lotteri där vinsterna utgjordes av tavlor som labyrintarna skänkt klarades det problemet av. Här kan det vara på sin plats att beskriva hur många tidaholmare såg på konst vid denna tidpunkt. Det var marknad i stan och vi hade en utställning med lotterivinsterna och lottförsäljning p a marknadsplatsen. Två äldre damer tittar på utställningen. En av damerna tänker köpa en lott men får en knuff av sin väninna, de bada damerna går ett stycke varefter vi hör följande: dä kan la du inte köpa sånna lotter, tavlera ä ju hemmagjorda! Trots sådana kommentarer lyckades vi sälja slut på värt lotteri. Idëer, bostad och utrustning fanns, men var skulle vi finna en lämplig lärare för kursen? Stadens riksdagsman Birger Andersson, mycket konstintresserad, bl. a. ordf. i riksdagens konstklubb, hade lösningen åt oss. Ni skall åka till Visingsö, sade han, där har Konstfrämjandet en kurs nu, med professor Ernst Röttger från Tyskland som lärare. Honom får ni nog inte med er till Tidaholm, men han har en duktig kille med sig som arbetar åt Konstfrämjandet. Han kanske ställer upp. Rune Svensson hette den där killen. Erland Lundqvister, hans blivande fru Ulla och jag hyrde en sommarkväll en liten motorbåt i Brandstorp, Tidaholms "hamnstad" vid Vättern, och med ägaren vid rodret gungade vi över sjön. När vi den kvällen steg i land på Visingsö och vandrade vägen upp mot folkhögskolan, kändes det som om vi i sommarkvällen hade förflyttats hundra år bakåt i tiden till en försvunnen idyll. Emellertid fick vi fatt på Rune och han lovade att komma till oss som kursledare. Vad vi inte visste då, det var att den resan skulle så småningom förändra både Runes och mitt liv.

I folkhögskolans labyrinter

Under första året i Tidaholm, fick jag en dag besök av rektorn på Hellidens folkhögskola, Arne Back. Han och hans fru Birgitta hade ett stort konstintresse och ville gärna starta en konstundervisning i den bara årsgamla folkhögskolan. Skulle det inte vara roligt att leda en teckningsgrupp frågade de mig. Med en stor tveksamhet blev jag så lärare i teckning på folkhögskolan. Det var en blyg ung man som en dag stod inför sina elever med ett klappande hjärta och med rädsla för att kunnandet inte skulle räcka till. Efter några år, samtidigt som Labyrinten har haft den första sommarkursen, sammanfaller så ett antal händelser på ett otroligt positivt sätt. Kanske är det så att latenta idëer och visioner hos olika människor mognar samtidigt då tiden är mogen. Statliga pengar kom plötsligt landets folkbildning till del i form av ett antal konsulenttjänster i kulturfrågor. Helliden fick en sådan tjänst och Rune Svensson anställdes som konstkonsulent. Arne Back erbjuder Labyrinten att förlägga sommarverksamheten till folkhögskolan för att därigenom kunna ta del av skolans resurser. För varje år som går växer i samhället intresset för konst och miljöfrågor,vilket tar sig uttryck i ökade förfrågningar om kurser med speciell inriktning på konst och miljö. I och med det ökade intresset för konst skapas det möjligheter att utveckla konstundervisningen på Helliden jag knyts fastare till skolan.

Arne Back, med en kopp kaffe under en paus i skolarbetet.

Rune Svensson under ett projektarbete på Hökensås.

Efter en blygsam start, då vi känner oss för beträffande kursplaner, växer det fram en profilerad konsthantverkslinje på Helliden, en av de tidigaste inom Svensk folkhögskola. Under årets lopp har jag där undervisat i frihandsteckning, krokiteckning, målning, litografi och silversmide.

Hellidens folkhögskola.

Skaraborgs konstnärsförening

Under 1950-talet var det nödvändigt att förstärka intresset och kunnandet bland konstutövarna i Skaraborg och att skapa möjligheter för en konstnärlig verksamhet av större omfattning än vad som var fallet. Bl. a. saknades övergripande organisationer som kunde bevaka dessa kulturfrågor i länet. Labyrinten i Tidaholm, Gösta Pettersson och Hjalmar Lindgren i Falköping, Lasse Persson, Göte Hultkvist, Ann-Mari Fagell, Göran Bendelius och Arne Käll från Lidköping samlades Allhelgonadagen 1959 i Siggestorp. Där startade vi då Skaraborgs konstnärsförening och jag valdes till föreningens första ordförande. När föreningen bildades låg länets kulturdebatt i träda. Jag vill påstå att något konstruktivt samarbete på länsnivå knappast förekom. Konstnärsföreningen har genom åren bidragit till ett ökat intresse för bildkonst och till en livlig kulturdebatt. Föreningens målsättning har varit att skapa möjligheter för människor att utveckla sitt kunnande, att genom ett kamratskap inspirera till fortsatt arbete samt att vara en brygga mellan professionella och amatöristiska kunskapsnivåer i samhället.

Skaraborgs konstnärsförenings första styrelse. Bilden är tagen vid konstitueringen i labyrintens Siggestorp. Från vänster: Göran Bendelius, Ann-Mari Fagell, Lasse Persson, jag själv, Uno Nilsson och Åke Ryberg.

Svåra år

I inledningen förklarade jag att bara händelser som troligen påverkat mitt arbete skulle redovisas, inte något kring min familj. Ett undantag måste jag göra då arbetets och familjens situation här påverkar varandra. På våren avlider Laila i sviterna efter en misslyckad operation av en hjärntumör. Det hela hade börjat sommaren före. Tillsammans med Ollee Norell i Konstfrämjandet hade Rune Svensson och jag på kvällen avslutat en konstkurs på Helliden. När jag ganska sent kommer hem har Laila en fruktansvärd huvudvärk, den går inte över, så tidigt på morgonen åker vi in till lasarettet i Falköping. En läkare undersöker Laila, jag talar med honom, han säger då att huvudvärken beror på överansträngning och att hon kan åka hem. Jag blir arg och svarar honom att en sådan värk kan omöjligt bero på överansträngning och för övrigt har vi haft det lugnt, ni får ta hela ansvaret om hon inte får stanna för en riktig undersökning. Tydligen är det där med ansvar något obehagligt för han ändrar sig och hon läggs in för undersökning. Några dagar därefter åker jag tillsammans med min gamla mormor till Laila. Hon har då genomgått en mängd smärtsamma undersökningar och ligger ganska trött och talar med oss, en syster kommer och säger att doktorn vill tala med mig. När jag kommit in till honom och satt mig säger han omedelbart "er fru har en tumör som vi inte kan göra något åt, vi skall sända henne till Sahlgrenska för en uppehållande operation - kanske hon kan leva ett år eller mer, man vet aldrig". Vilken chock! Allt bara snurrade runt i huvudet, det kunde inte vara sant, vad skulle vi ta oss till. Vill du ha en tablett säger han. Med tabletten som tröst vacklar jag ut till mormor och Laila. Hur jag klarade det utan att dom förstod något, det begriper jag inte, allt var så overkligt. När jag kom hem talade jag om det för våra föräldrar, allt var kaotiskt. Jag hade frågat läkarna om Laila fått reda på sin situation, men de hade inte berättat sanningen för henne. Det är bäst att låta tiden gå som vanligt, fick jag som råd. Efter en fruktansvärt svår operation, där Lailas huvud såg ut som en blå fotboll, varade värken flera månader, en fruktansvärd värk, hon var så tålig och tapper. Så en dag är hon jublande glad ,värken är nästan borta, ropar hon. Det varar fram till dagarna före jul, då ser hon på vår julgran och tycker att ljusen är dubbla. Efter en kort tid, måste hon läggas in på Falköpings lasarett. Den sista tiden blir hon blind, stum och har mycket ont, vi kommunicerar genom tryckningar i handen, jag sitter och ser när de sista pulsslagen svagt rör sig på hennes hals. Allt är slut, jag går ut till bilen och kör mot Tidaholm. Det är full snöstorm både utanför mig och inuti, så efter någon mil kör jag av vägen ut i den hårt drivande snön. Jag kan inte ta mig därifrån med bilen. Det blev en av de längsta och hemskaste fotvandringarna jag gjort.Jag kom fram till en gård där jag fick låna en telefon och ringa på hjälp. Det värsta av allt var dock kvar för mig. Vi hade fått tre barn, Ann-Cathrine 8 år, Jane 5 år och Claes 3 år. Hur skulle jag kunna tala om att mamma hade gått bort?

Laila på väg till arbetet som barnsköterska, här med sin mor.

Särskilt för “Anntin”, som var äldst och som bäst förstod vad som hänt. “Anntin” var i sitt rum, jag glömmer aldrig hur hon satt lutad mot väggen, alldeles blek med stora uppspärrade ögon, när jag sade att mamma inte fanns mer. Efter den här tidens ångest, sorg och den låtsaslek jag under ett år av vanmakt fått spela för Laila, förändrades min syn på livet. Från att ha varit en barnslig positiv inställning blev den nu ängsligt negativ, där jag blev mycket rädd för framtiden. Hur skulle jag kunna ge barnen vad de behövde av värme och trygghet, de hade ju förlorat så mycket. I mina tankar blev döden en realitet, jag började måla bilder med ett innehåll av ensamhet och död. Den första maj 1975 dog min far på Tidaholms sjukhem, just som Vulcans musikkår spelade för de gamla på gården utanför. Samma svaga pulsslag som Lailas upphörde att slå. Sjukdomen kom smygande på honom, en slags smygande senilitet som gjorde att han sakta och med stor ångest tappade kontakten med den verklighet han hade känt som sin. Det var omöjligt att ha honom hemma. Via Falköpings lasarett, kom han så småningom till Fatbygdens sjukhus och dess senilavdelning. För en frisk människa är det en skrämmande miljö. Att se dessa åldringar sitta dag ut och dag in i sina stolar och plocka i sina osynliga föremål, desorienterade och vilsna, ofta fastbundna. Det var upplevelser, skrämmande sådana, som gjorde att jag mer och mer började arbeta med dessa upplevelser av död och ensamhet i mina bilder. För att bildmässigt gestalta detta tillstånd av ensamhet och död var det självklart för mig att min Far i mina bilder kom att bli en symbol för dessa upplevelser.

Vart går du? En svår sjukdom förde min far in i ett ångestfyllt rum befolkat av det okända. Ofta stod han som på bilden tafatt med handen slappt resignerat framsträckt. Bad han om hjälp? Marmorlitografi.

Kulturens labyrinter

Redan från starten av min konstnärliga bana har jag grubblat över konstens och kulturens roll i samhället. Kulturarbetarnas möjligheter att överleva som sådana står i relation till samhällets medvetna behov. Kulturen är ju den grund, från vilken våra värderingar och livsformer utgår och vi genom att uppleva och debattera ständigt förändrar samhället. Någon kulturrevolution har jag inga illusioner om. Kulturinnehållet måste växa sakta, förankrat i tradition och i gemensamma upplevelser hos ett folk. Kulturen måste varsamt lyftas fram från den undanskymda plats som den i dag har hos politiker, skolfolk och samhällsmedborgare, oberoende av samhällsklass. Vikten av att konstnärskåren engagerar sig i dessa frågor kan inte nog ofta betonas. Det är ju en av de kategorier som anger miljöutformningen av samhället samt svarar för en stor del av samhällskritiken ur vilken våra livsvärderingar växer fram. För bildkonstnärerna och konsthantverkarna gäller det att - trots skrämmande ekonomiska betingelser fortsätta att betona vikten av upplevelser. Det är i dag lika viktigt som att stå framför staffliet eller sitta vid drejskivan. Under ett hårt ekonomiskt tryck är det lätt att kortsiktigt värna om det egna reviret som det tagit lång tid att bygga upp. Min uppfattning är den, att om man inte understödjer amatörismen och de människor som likt broar kan överbrygga kultur - och kunskapsklyftor i samhället, då riskerar man att drunkna i den egna trånga egovärlden. "Gräsrötterna", kan tillsammans åstadkomma aktiviteter och verksamheter som verkligen kan berika kulturlivet på en ort. Jag vill här beskriva några händelser. En av de första aktiviteter som jag var med om att starta i Tidaholm var målargruppen Labyrinten. Genom denna förening kunde kreativa idéer och förslag om kulturaktiviteter slussas ut i samhället. De barriärer som i dag finns mellan olika yrkeskategorier, intressegrupper och livsåskådningar kunde luckras upp genom att vi väcker nyfikenhet och vilja till förståelse för det främmande. Labyrintens behov av ateljé var stort. När jag så kunde övertaga mina morföräldrars fastighet, utökade jag min ateljé och öppnade den för målarna i Labyrinten. Det fanns ingen konsthall i Tidaholm. Skulle någon konstnär ställa ut var det bara Stora Hotellet som kunde erbjuda en lokal. En konstförening hade funnits på orten, men den var avsomnad. För att kunna tillgodose det lilla konstintresse som fanns, började jag med hjälp av goda vänner i Labyrinten bygga en galleribyggnad ansluten till vår ateljé. Som förebild stod Louisiana i Danmark ett av Skandinaviens vackraste museer. Det blev ett mycket litet Louisiana, men det fungerade väl.

Labyrinten, exteriörer och interiörer. På den övre högra bilden underhåller Hay och Topsy vid en visafton. På den undre bilden leder Örjan Roth-Lindberg tillsammans med Olle Ekelund diskussionen efter en film i filmstudion.

Här bedrev Labyrinten under många år en livlig utställningsverksamhet. Vis- och lyrikaftnar stod också på programmet och under ett par år höll en musiklyssnargrupp till i galleriet. De första hemslöjdsutställningarna i staden sammanställde Labyrinten, och under några jular fram till dess att Tidaholms eget kommunala museum på Turbinhusön stod färdigt, svarade Labyrinten för utställningsverksamheten. Den idemässiga bakgrunden till Labyrintens utställnings - och kursverksamhet var denna: utställningar och konstverksamhet skulle vara lika naturligt att uppsöka och deltaga i som att gå till snabbköpet och handla för magens behov. I vår verksamhet skulle själen tillgodoses på ett lika självklart sätt. Vi fanns ju mitt i byn precis som livsmedelsaffären. Tidaholms Kulturaktiviteter ("Kultak") var en förening med alla kulturellt arbetande föreningar i Tidaholm som jag initierade. Det fanns inte någon kulturnämnd och inte någon annan övergripande organisation som vid denna tid bevakade kulturintressena i Tidaholm. På Galleri Labyrinten bildades därför ovan nämnda organisation, detta i ett försök att ena ortens organisationer i gemensamma aktiviteter och genom samorganisationen skapa ett övergripande intresse för Tidaholms kulturliv. En annan viktig målsättning var att tjäna som påtryckningsgrupp mot kommunen, så att en kulturnämnd tillsattes. Organisationen var också tänkt som en slags remissinstans för i kulturnämnden. Innan en budget i kommunen skulle fastställas borde kulturnämnden, ansåg vi, kalla till möte med denna grupp, vilken representerade det aktiva kulturlivet i orten. Med stöd av de anslagsäskanden och beskrivningar som då framkom, skulle sedan kulturnämnden fastslå sin politik för året. För att en verklig förankring av kulturnämndens politik i demokratisk anda skulle råda, borde en redovisning av det gångna årets verksamhet även ske på detta årliga möte. Tyvärr fastslogs inte denna arbetsordning för kulturnämnden. Stig Kvarntiden, gammal Hellidselev, blev kulturnämndens första ordförande efter att ha haft samma funktion i "Kultak". Han hade ett stort intresse för hembygd och kulturfrågor. Ett stort arbete hade han lagt ner på Tidaholms museum. Han tog kontakt med mig när kulturnämndens verksamhet började och frågade mig om råd för kulturarbetet i Tidaholm. Mitt förslag blev att tillsammans med Hellidens folkhögskola arbeta med återkommande kulturveckor förankrade i stadens eget kulturliv, men med några aktuella aktiviteter utifrån. Tanken var att nyfikenheten på vad personer man kände höll med, skulle ge nya upplevelser och ge lust att prövakreativa aktiviteter. Målsättningen var en tolerant, gemensam kultur, tillgänglig för alla. Tråkigt nog fanns det inte tillräckligt med pengar för att sedan under året följa upp intresset som skapades under veckorna. En unik verksamhet blev kvar - en årlig sommarverksamhet startade på Turbinhusön och sedermera även i stadens grafikverkstad. Hellidseleverna som under de första kulturveckorna lade ner ett jättearbete, fick förtroendet av kommunen att under sommarnmånaderna arbeta med konsthantverk och grafiska tekniker och ge en värdefull information om hur olika konsthantverkare och grafiker arbetar så att allmänheten rätt skall kunna uppskatta deras verk. På få platser i Sverige kan man idag under sommaren i öppna verkstäder få ta del av såväl keramikhantverk, silversmide och textiltryck som koppargrafiska och litografiska tryckmetoder.

Litografiska verkstaden

l en förteckning över de i Sverige förekommande kollektivverkstäderna vid årsskiftet 1978-79 finns i boken "Grafik för publik" av Sixten Haage och Sven-Robert Lundqvist följande angivet: TIDAHOLM, Labyrinten, Silvergatan 2,522 00 Tidaholm, (Karl-Åke Nyström), litografi, startade 1958, grafikverkstaden installerades 1962. Tittar man på den översikt som boken ger, finner man att bara Gävle grafiker har en äldre verkstad. Tidaholms verkstad var i funktion samma år som Grafiska sällskapets i Stockholm. Hur kom det sig att lilla Tidaholm kunde ha en litoverkstad vid denna tid, det kan man fråga sig. Svaret är inte så svårt att ge. Jag hade ju arbetat på Vulcans litografiska tryckeri. Här hade jag lärt känna de duktiga tryckarna och deras chefer. När jag återvände till Tidaholm tog jag kontakt med tryckeriet igen. Där fick jag hjälp med tryckningen av några litografiska blad. Under arbetet med dessa blir det klart att tryckeriet skall avvecklas, tändsticksfabrikens behov av etiketter kommer att klaras vid bolagets fabrik i Jönköping. Detta hade stått klart för de anställda en längre tid. Det rådde inom den grafiska branschen en snabb utveckling mot fotografiska överföringsmetoder av original. Detta var en revolution som medförde att de tryckerier som skulle överleva på sikt var tvingade att modernisera. Tändstickstrusten gjorde inte detta, och då förstod man att en nedläggning skulle komma. När jag hörde talas om detta, bad jag disponent Thunberg om lov att få övertaga några s.k. övertryckspressar, en plåtkorneringsmaskin och ett stort antal litografiska stenar. De flesta tryckpressarna skulle säljas som skrot och stenarna skulle köras till soptippen. För mig var det något fruktansvärt - att förstöra en fullt användbar utrustning. Men allt berodde på tilltron till den nya tekniken, som höll på att växa fram på tryckerierna. Tragiskt för konstnärerna var att dessa ej var medvetna om att väldiga resurser rycktes undan dem. De utrustningar som skrotades och slogs sönder vid denna tid kunde betytt mycket för konstnärerna i Sverige. Då mina år som litograf gjort mig medveten om de möjligheter som utrustningen gav, var det inte så konstigt att jag bevakade händelserna och även fick vad jag bad om, "det var ju värdelöst". En man som inte tyckte så var materialförvaltaren på Vulcan, Bertil Agn&us. Han var väl insatt i de litografiska teknikerna och visste vad man kunde göra med dessa stenar och pressar. Han hade a-betat på Vulcan sedan barndomen och upplevt Kffigerkraschen på 30-talet. För Tidaholms arbetare innebar den svåra år som gjorde att människorna var tvungna att spara och ta till vara de tillgångar man hade omkring sig. Gamla tidaholmare talar om "Tidaholms-andan" - då menar man att hålla i hop och hjälpa varandra. Bertil Agnerus var nog präglad av den andan, han hjälpte mig komma över en förnämlig utrustning.

I den gamla ateljén. "Tryckar Olle" och jag begrundar en invalsning.

Det lilla tryckeriet stod så småningom klart i min ateljé en av pressarna hade dessförinnan stått en tid i Labyrintens Siggestorp. Som tur var hade jag stor hjälp av "Tryckar Olle" de första åren, han hade ju all önskvärd erfarenhet och kunskap. 1962 började vi alltså den grafiska verksamheten. Min ateljé var mycket större än vad jag själv behövde, varför jag upplät den till Labyrinten och intresserade konstnärer. Varje tisdag och torsdag samlades labyrintens medlemmar här och målade. När Hellidens folkhögskolas konsthantverkslinje startade, fanns inte lämpliga lokaler i skolan. Därför ägde den litografiska undervisningen rum nere på "Labyrinten" - vi började kalla ateljén så. Men det var inte bara litografitekniken som Helliden under de här åren förlade ner till Labyrinten, även krokiteckningen och diskussionerna efter filmvisningarna på biografen Röda Kvarn. Då samlades Hellidens filmstudio här, det var Örjan Roth Lindberg och Olle Ekelund som på ett engagerat och inspirerande sätt ledde debatterna. Genom åren blev det cirka femtio nybörjarkurser som jag höll för skolans räkning. På initiativ av konstnären Gunnar Wärn kom jag även att leda två AMS-kurser i litografi. Tyvärr började jag de sista åren under kurserna få huvudvärk och på kvällarna yrsel.Verkstaden saknade bra ventilationsmöjligheter. Därför trodde jag att den kollektiva verksamheten skulle tvingas att upphöra. Riksdagsman Lars Hjertén som då var ordförande i landstingets och Tidaholms kulturnämnder, engagerade sig då mina svårigheter med att fortsätta den grafiska verksamheten. Han fann att Vulcans gamla ritkontorsbyggnad var till stora delar ledig och att huset skulle vara lämpligt för våra behov. Efter en del förhandlingar fick Hellidens folkhögskola i samarbete med mig övertaga lokalerna, och utrustningen från Labyrinten flyttades dit. Vid planeringen av verkstaden hade jag stor hjälp av Erik Holgerson. Han arbetar som teknisk lärare på Valands konsthögskola och höll vid denna tid på med att planera en ombyggnad av Valands grafiska verkstad. De första skisserna på planlösningen av Tidaholmsverkstaden och dess utrustning gjordes på Eriks köksbord i Göteborg. Här måste jag berätta hur det gick till: När jag en dag bilade ner till Göteborg satte Erik som har ett stort kunnande och intresse av litografi genast igång att skissa på planlösningar av verkstaden. När jag kom lovade han att bjuda på frukost, men det gick en timma, två timmar och många fler innan han kom ihåg grytan som stod övergiven på spisen. Så är det med Erik! Kommer samtalet att kretsa kring grafik, då glömmer han tid och rum, den andliga spisen är ju viktigare, bättre rådgivare kunde vi inte fått. Den verkstad som nu är i funktion i Tidaholm har en av landets största samlingar av stora litografiska stenar, den har två handpressar för stentryck, en provtryckspress för offset, vidare finns stenslipningsrum samt en plåtkorneringsmaskin och kopieringsbox för ritfilmslitografier. Under de första årens verksamhet i de nya lokalerna hade Erik och jag tillsammans en litografikurs i AMS regi för yrkeskonstnärer. Två kurser för Skaraborgs konstnärsförening med mig som handledare genomfördes också. Under några månader på hösten -83 startade Erik och jag ett utvecklingsarbete. Erik ringde en dag och talade om att han prövat en marmorsten som tryckbärare och hade fått fram bra tryck. Vi bestämde att han skulle komma upp och att vi tillsammans skulle pröva några större marmorstenar. Efter en rundtur hos stenhuggerierna i trakten hade jag några f.d. diskbänkskivor med mig hem att arbeta på. Erik kom upp till Tidaholm och vi började ett intensivt stänkande och skvättande på våra marmorskivor, vi var intresserade av möjligheterna att få fram och bevara laverade gråtoner, bl.a. därför vårt spontanistiska arbetssätt. Resultatet blev över förväntan, vi kände oss nästan som två Senefeldrar när vi betraktade trycken. Här öppnades nu nya vägar för konstnärer som inte äger eller kan komma över de dyrbara Sollenhofenstenarna. Willem de Kooning hade utställning i Stockholm - våra spontanistiska bilder påminde om hans verk. Därför signerade vi bilderna med "de Kunniga". Folkhögskolan har under de här åren fortsatt med sina nybörjarkurser i olika grafiska tekniker. Som komplettering av verkstaden har skolan flyttat ner sin koppargrafiska utrustning till de nya lokalerna och har på så sätt kunnat koncentrera undervisningen. Genom alla år har konstnärinnan Barbro Porslund lett undervisningen i koppargrafik. Redan på tidigt 60-tal kom frågan om grafisk verkstad upp i landstingets kulturnämnd. Landstinget hade då en verkstadskola i Tidaholm. Tankegången var då att i samarbete med Helliden verkstadskolan skulle starta länets konstgrafiska verkstad i en lokal där AGA förut tillverkat acytelengas. Tyvärr blev det inget av den gången. Vi körde ner en av våra pressar och ställde utanför byggnaden, där stod den ganska länge i väntan på att några beslut skulle tagas. Några sådana togs inte, så vi åkte ner för att hämta upp vår "dyrgrip" till skolan igen. Men vi kom för sent, pressen var borta och vi har aldrig sett till den sen dess. Om jag skulle skämta bort det hela kunde jag kanske säga "Den står och trycker någon annanstans"! Frågan om grafisk verkstad kom på 70-talet åter upp i landstingets kulturnämnd. Där tillsatte man en arbetsgrupp som skulle se över möjligheterna att förlägga en grafisk verkstad till Axevalla folkhögskola. Gruppen bestod av Bengt Winberg, Berndt Jutemar och mig men efter en utredning fann vi att Axevalla inte var lämpligt att föreslå som plats för verkstaden. Kulturnämnden besökte då bl.a. Helliden och uttalade sig för Hellidens folkhögskola som lämplig huvudman för verkstaden, då man menar att här finns traditionen och kunnandet. Men vi kunde inte gripa tillfället i flykten, skolan hade inte några lämpliga lokaler och vi måste se tiden an. I Skövde får man så möjlighet att med Berndt Jutemars koppargrafiska verkstadsutrustning som bas starta en koppargrafisk kollektivverkstad med stöd av landstinget. Vid samtal med Berndt och med Lennart Sixten, landstingets kulturchef, så är vi överens om att dela på den grafiska verksamheten. Skövde med sin koppargrafiska tradition ansvarar för den tekniken. Tidaholm med sin långa litografiska tradition, sen 1800-talet, svarar för litografiverkstaden. Det lät förnuftigt, men så blev det inte. Av någon anledning så glöms samtalen bort. När Tidaholms konstgrafiska verkstad går in till landstinget med begäran om samma utlovade stöd som Skövdeverkstaden fått, går ansökan på remiss till KRO-sektionen i länet. Denna säger sig inte kunna acceptera Helliden som huvudman utan kräver huvudmannaskapet. Situationen var mycket sorglig, här erbjöds en konstnärskår, där jag själv är medlem, att utnyttja en av landets bäst utrustade litografiska verkstäder och så tackar man nej. Motiveringen upplevde vi , som arbetat i åratal med att bredda ett kunnande i länet, som mycket kryptisk. Att inte lita på folkhögskolan, att inte acceptera platser i verkstadsstyrelsen, en styrelse där det nu sitter två lärare från Valand, förre ordföranden för KRO i Sverige m.fl. Ännu underligare framstår det när man vet att skolan endast begärde veckor per år för sin verksamhet - resten av tiden erbjöds de yrkesverksamma konstnärerna att förfoga över. Sveriges näst äldsta kollektivverkstad är idag mer levande än någonsing. Jag hoppas nu bara att informationen om vår verkstad skall nå konstnärerna i vårt land, så att de kan ta till vara de resurser som står till deras förfogande.

Erik Holgersson, vid det första större provtrycket från marmorsten, som vi gjorde i grafiska verkstaden.

Sätt färg på stan!

Utställningsverksamheten som Labyrinten bedrivit under ett antal år hade svårt att nå ut till någon större publik. I musiklyssnargruppen på galleriet fanns Harry Mattson, ansvarig för forskningen kring plasttillverkningen på Tidaholmsverken. Han prövade att i acrylplast gjuta in grafiska blad åt mig. Vi fann här en ide som om den kunde förverkligas skulle betyda en förändring av konstnärernas situation och av vår yttre miljö. Utställningar i traditionella miljöer nådde bara de "troende", hade vi funnit. Vi kunde nu med ingjutningarnas hjälp placera våra bilder ute i stadsmiljön, där folk vistades. Kommunerna kunde köpa bilder av konstnärer, plasta in dem och sedan göra utställningar på pelarsystem. På sommartid kunde det visas aktuella debattutställningar och när den grå hösten kom, kunde det vara på sin plats med färgrika estetiskt sköna bilder. Bäst av allt: konstnärerna skulle här få ett enormt stort nytt arbetsfält med stat, landsting och kommuner som beställare. Konstverken skulle efter "pelartiden" placeras på artotek i biblioteken. Härifrån skulle sjukhus, institutioner och allmänheten kunna låna bilderna under vissa perioder. I hemmen kunde på så sätt uppstå små privata gallerier. Resultatet för konstnärskåren skulle bli en större social trygghet. På en målarkväll i Labyrinten skisserar jag idén för labyrint-gruppen, den beslutar utforma ett förslag och sända det till kommunen. Förslaget blev att kring ån Tidan, som rinner genom staden, i den befintliga parkanläggningen, mitt emot Turbinhusön ett pelarsy-tem med konst skulle placeras in. En sagogrotta i armerad plast från Tidaholmsverken skulle byggas i anslutning till pelarna. Barnen i stadens skolor skulle svara för sagomålningar vilka skulle plastas in i grottans väggar. För barnens föräldrar skulle vi bygga ett "pedagogiskt rum", ja vi kallade det så. Stora acrylglasskivor skulle i ett kvadratiskt rum monteras upp som ett ramverk, på ett sådant sätt att skivorna blev skjutbara. Varje vägg skulle innehålla minst två skivor. En ofärgad skiva, där landskapets konturer skulle målas in när skivan var i en viss position. Genom att förändra läget kunde man sedan komponera om rummet. Satt man då inne i rummet förändrades landskapet utanför, blev allt mer en abstrakt bild, genom att de uppritade linjernas läge i förhållande till naturen ändrades. Slutligen skulle man med väggens andra något mindre skiva, som var färgad men transparent, åstadkomma en riktad färgbetoning av kompositionen. Under de år jag arbetat med konst är det denna idé, som verkligen borde fått en chans. Tyvärr förstod inte stadens fäder vilka utvecklingsmöjligheter som låg förborgade här

Labyrintens "Vi äro musikanter", vid entrén på länsutställningen R 68 i Skövde.

Förståelsen var inte stor från stadens sida, för vad vi höll på med. Jag skall sluta det här avsnittet med att berätta vad som hände med en utsmyckning Labyrinten skänkte till stadens centralskola. För att spara pengar hade man byggt en mycket spartansk skola - bara asfalt och betong. Det är bakgrunden. På den stora länsutställningen R 68 i Skövde hade Labyrinten vid entrén placerat en monumentalskulptur i armerad plast. Den var cirka tre meter i diameter. Vi kallade den "Vi äro musikanter". Motivet var en abstraktion i form av runda klot som svävade ut likt dansarna i folkleken. När utställningen var slut skänkte vi skulpturen till kommunen för att den skulle placeras på Centralskolans trista gård. I väntan på att den skulle sättas på plats stod den i stadens förråd - antog vi. Calle Wahl, KRO:s dåvarande ombudsman, var på besök, och jag berättade för honom om skulpturen. Han blev intresserad så vi åkte för att titta på densamma. Men det fanns ingen skulptur att se på. Snopen får jag tag i en kommunalarbetare som jag frågar: var tusan är skulpturen? "Dän", säger han, "dän har vi skeckat te renhållningsverket"!

Resor till ljuset

Behovet att komma ut från vår lilla stad kom att växa sig starkt. Jag hade läst om van Goghs längtan till söderns sol, och det hade etsat sig fast i mitt minne. Problemet för mig var hur skulle jag kunna finansiera en målarresa. Det kändes besvärande att fresta på familjens ekonomi. 1963 hade jag gift om mig med Sickan Danielsson, vi hade umgåtts dagligen och blivit kära. Hon arbetade i min affär som affärsbiträde, hon var intresserad av teckning och visade lovande anlag för silversmide. Anlagen hade hon säkerligen ärvt från sin far Allan, han var en mycket skicklig och noggrann möbelsnickare. När så Labyrinten gav ut en mapp med grafiska blad, kallad "Vår Stad", hade föreningen plötsligt pengar till en målarresa. Sickan förstod mitt behov av att komma ut och studera, så en dag i slutet av april tog "Labyrintarna" tåget till Toscana i Italien. När vi kom ner till Florens, var det som en vacker dröm för mig. Vilket ljus! - Då förstod jag vad van Gogh hade menat med sitt tal om ljus och rena lysande färger. Husens lysande rödgula tak, de vita väggarnas rödblåa ljus och slagskuggornas mättade blåa färgtoner - alla färger klart lysande. Vilken målarglädje! Denna färg- och ljus upplevelse har legat till grund för mitt sökande efter det "rena" måleriet allt sedan dess. En överraskning väntade oss när vi kom ner till Riva del Sole. Eva Jacobsson, målarinna, och hennes man Ingel, folkhögskollärare, trubadur och länsbildningskonsulent, stod och välkomnade oss. Vi hade berättat om vår resa för dem, och dessa underbara vänner hade i hemlighet bilat ner till Italien för att tillsammans med oss måla och studera. Detta gav oss möjligheter att med privat bil göra museibesök i bl.a. Rom. Med sakkunnig ledning av makarna Jacobsson kom jag här i kontakt med antikens och renässansens tidsepoker. Upplevelserna gav mig ett levande intresse av gångna tiders kulturer. Allt sedan min första resa till Italien, har jag läst allt vad jag stött på om dessa tidsepoker.imina bokhyllor finns nu mängder med litteratur. Det har för mig genom åren blivit många resor. Det är framförallt två andra resor som har haft avgörande betydelse för mig, vid sökandet efter ljuset i mitt måleri. 1967 i februari reste vi målare i Labyrinten till Teneriffa. Vi hade kommit över en billig resa. Ett propellerplan som tog nästan tio timmar på sig, flög ner oss till los Rodeos. När vi på morgonen stiger ur planet kommer vi rakt in i sommarens värme, borta är snöovädret som rasade hemma. Allt önskvärt finns här-värme, ljus och en prunkande färgsprakande natur -då är målarglädjen nära! Det blev ett intensivt målande från åtta på morgonen till fem på kvällen, därefter siesta några timmar, sedan mat på någon trevlig restaurang, som inte var för dyr. Då taxibilarnas priser var låga, kunde vi hyra en sådan som varje dag tog oss ut till öns olika delar. Vi anlitade samma chaufför under hela vistelsen på ön, hans bil stod alltid parkerad nere vid hamnen när han inte körde oss. En dag bilade vi ut till Mercedesdalen och jag fick mig till livs en av mina största skönhetsupplevelser. Den började egentligen kvällen före, då jag genom ett misstag kom i kontakt med samhällets negativa sidor. De upplevelserna kom att förstärka den naturupplevelse som följde. Det började så här: Efter att ha målat hela dagen, uppsökte vi vår chaufför,han stod parkerad på sin vanliga plats. Vi var hungriga och frågade om han kände till något matställe med lite musik och underhållning. "Här i Poerto de la Cruz finns ingenting, men i Santa Cruz vet jag ett toppenställe, jag kör er dit", sade han. När vi kommer fram till Santa Cruz kör han ner till hamn-området, det var mörka trånga gränder. Utanför en dörröppning avskärmad med ett pärldraperi, stannade han bilen och sade, "här är det". Vi hade under tiden blivit oroliga och börjat förstå att han måste ha missuppfattat vårt önskemål. Men eftersom vi var vä-uppfostrade svenskar, ville vi inte göra vår vän chauffören ledsen, utan vi går fram till dörröppningen och viker undan pärldraperiet. Det tog en stund innan jag såg något, rummet vi kom in i låg i halvmörker. När ögonen vant sig, såg jag ett stort rum fyllt med bord och stolar runt ett dansgolv. Men det fanns inte en levande själ i rummet. Förvirrade satte vi oss kring ett bord, fyra musiker kom in och började spela. En servitris kom, hon frågade vad vi ville dricka. Då kom den största chocken, för plötsligt kom en mängd kvinnor fram till vårt bord och frågade om vi ville dansa. Dessa kvinnor utgjorde ett tvärsnitt av jordens olikfärgade människor, gula, svarta och vita. Förvirringen hos oss småstadsbor var total, när vi sakta drog oss mot dörren. Lika förvirrad var chauffören när vi kom tillbaka så snabbt. Vi förklarade att det var mat vi behövde och inte något annat. Han körde oss då till en nattklubb där vi bjöds på god kanarisk mat och där mycket duktiga musiker och dansare från trakten bjöd på kanarisk folklore. Dagen efter stod vi och såg ut över en av de vackraste dalar jag sett, Los Mercedesdalen. Det var väl så att efter att ha sett den slitna hemska bordell-världen framstod den rena orörda naturen ännu vackrare än vanligt. Vad såg jag? Jo - en vad jag tyckte oändligt stor grön dal med små idylliska lantgårdar i vitt med rödgula tak. Evert Taube har diktat om Toscanas kullar i visan om Pierina. Där beskriver han den pastorala idyllen i landskapet, samma stämmning rådde här. Vi hörde ljud av boskap långt, långt borta, den klara rena luften var fylld av värme och i horisonten lyste Atlanten klarblå. Det var en kuperad dal, de gröna ängderna fick en underbar grön rytm av kullarnas och dalarnas form. Vi gick ut ur bilen. Helt betagna sjönk vi ned på en äng översållad av blå blommor. I mitt huvud ljöd Glocks: "På de saligas ängder”. Denna dal blev en symbol för frihet och lycka. Färgupplevelsen och landskapets rytm låg nära mina strävanden efter det “rena måleriet". Jag korn under flera år att måla på teman från denna dal — arbetsnamnet var för mig självklart: MIN GRÖNA DAL. På min tredje viktiga resa kom jag till Röda havet. En resebyrå beställde en grafikmapp av mig, där bilderna skulle berätta om bibelns länder. För att klara det uppdraget flög jag och min arbetskamrat Rune Svensson till Amman i Jordanien. Därifrån till Israel -och efter studier där tillbaka till Jordanien igen. Kyrkoherde Bengt Åke Ögren i Tidaholm hade berättat för mig om den rosa staden nu, skulle jag dit. Petra är det officiella namnet på denna fascinerande hemlighetsfulla stad. En gång i tiden Nabateernas huvudstad. Efter många timmars bilfärd genom ett ökenlandskap kom vi fram till denna, för inte så många år sedan okända plats. I anslutning till en gravkammare från Nabateernas tid, fanns det ett mycket primitivt "Rasthaus" där vi tog in. På kvällen satt vi i gravkammaren och åt kyckling - den enda rätt som serverades på stället - det kändes overkligt, nästan kusligt. Så kom natten med en isig kyla, aldrig har jag frusit så mycket som den natten. Fast jag tog på mig alla de kläder som fanns, skakade jag av köld, och det var samma sak för Rune. Det var bara ett att göra, vid fyratiden på morgonen gick vi ut och motionerade. Ökenvinden stack som isnalar genom kläderna när vi irrade fram och tillbaka mellan kullarna. Det var underbart när solen äntligen orkade över bergsryggarna som omgav oss och började värma våra stelfrusna trötta kroppar. Fram på dagen fick vi hyra hästar av platsens ovänliga befolkning och vi red in i en stor smal ravin där himlen i bland var som ett blått smalt streck högt högt upp. I Ravinens röda och orange färgade väggar var stora byggnader inhuggna. Efter en lång ritt, kom vi fram till en större öppen plats i Ravinen. I bergväggens fond var en ståtlig palatsliknande byggnad uthuggen - den var helt fantastisk, med sina monumentala kolonner. Ravinen - färgerna - formerna - kölden blev minnesbilder som har betytt mycket för mig. En episod kunde slutat illa för mig. På eftermiddagen begav vi oss ut på en fotvandring ,vi skulle teckna. Jag hade stukat foten och den steniga terrängen gjorde det svårt att gå. Efter att ha gått ett stycke insåg jag att det var omöjligt för mig att fortsätta. Rune fortsatte därför vandringen själv, medan jag stannade ett stycke från vägen för att teckna. Försjunken i min bild märkte jag inte att tre män närmade sig, de var klädda i arabiska kläder och hade stora knivar hängande i bälten runt midjorna. De såg aggresiva ut när jag fick syn på dem, och jag undrade, hur skall detta sluta. Männen uppträdde mycket hotfullt mot mig, jag förstod att de ville ha pengar. Jag slog ut med armarna och försökte förklara att jag inte hade några. De började knuffa på mig. Jag stod med ryggen mot en klippvägg så de kunde inte komma åt mig bakifrån. Jag lyckades hålla dem ifrån mig. Men så fick någon ett fast tag i min ena arm. Där nådde han min klocka och slet av den från armen.

Rune på hästryggen, redo för en tur på den gamla karavanvägen mellan Kairo och Bagdad.

Petras ruiner

Palmer och båtar. Från båtvarven nere vid Aqabaviken.

I den stunden var jag illa ute men just då - hörde jag någon komma på stigen en bit bort. “My friends” - ropade jag - då blev mina rövare rädda och rusade bort. Det var på mycket skakiga ben som jag sedan berättade för Rune om händelsen. Vi hade inte tagit reda på att området ansågs så pass farligt att turister varnades för att övernatta där. Nästa anhalt på vår resa var Aqaba vid Röda Havet. Aqaba var en “sovande” stad när vi kom dit, få hotell och följaktligen ett ringa antal turister. Min resebyrå i Jordanien hade hyrt in oss på ortens lyxhotell - Holiday Inn - och det var verkligen lyxigt. Jag fann miljön mycket inspirerande med de gamla husen nere vid havet omgivna av palmer. Primitiva båtvarv med båtskrov staplade efter stranden, och i närheten små enkla fiskrestauranger som serverade en fantastisk god fisk. Med - det var de omgivande bergens och vattnets färger - med det skimrande ljuset som inspirerade mig allra mest. Ljuset med sina ljusa lysande färger var precis det jag drömt om - van Goghs och Aguelis ljus fanns runt omkring mig. Det var underbart att få sitta på restaurangernas terraser vid havet och med pastellkritornas hjälp försöka återskapa detta underbara ljus som flödade och tände röda eldar på havet och bergen. Idag många år efteråt finns fortfarande Aqubas ljus och färger i mitt huvud, och ständigt går jag tillbaka till mina första skisser - de får ligga till grund för nya målningar. Röda havet har blivit den största måleriska upplevelsen, hitintills i mitt liv. Tre gånger har jag återvänt för att på nytt få uppleva detta himmerlska ljus. På kvällen innan vi skulle åka fick vi beskedet att en taxi skulle hämta oss klockan 6 på morgonen. Vi var inbokade på ett flygplan till Aqaba klockan 8. Vid förmiddagen beställde vi in fisk, jag var hungrig och svalde några stora bitar, innan jag hann känna en otrevlig smak i munnen. “Ät inte fisken” sade jag till Rune, som tog det lugnare och följde mitt råd. På natten blev jag dålig, jag fick mest hänga på toaletten. När vi skulle resa på morgonen orkade jag knappt stå upp, minuterna gick men någon taxi kom det inte - vad skulle vi göra. Jag satt bara på marken och mådde pyton. Turligt nog var Rune vital och fick tag i en något begagnad Mercedesbil med en arabklädd chaufför vid ratten. Han körde oss till flygfältet som verkade vara ett millitärflygfält. Några millitärer fick noggrant igenom våra resväskor, varefter de visade oss till incheckningen. Där stod en man och stirrade ilsket på oss, “vad vill ni” frågade han. Vi förklarade då att vi bokat plats på Amman-planet, “det är försent, vi stängde för fem minuter sedan” sade han, med ett retligt leende i mungipan. Vi kom inte med planet, det gick inte att övertala mannen. Vi lyckades få tillbaka våra resväskor från millitärerna som tagit hand om dem. Med väskan i hand vacklade jag ut till vår chaufför som var kvar på flygplatsen. Efter ett långt ackorderande kom vi överens om priset för körningen genom öknen till Amman. Det tog sex timmar, hela tiden låg jag i baksätet och mådde pyton. Rune satt i framsätet hos chauffören. På hela tiden sades inte ett ord, det var bara radions entoniga arabiska musik som bröt tystnaden. När vi äntligen ärframme får vi uppleva resans verkliga påfrestning. Vår agent känner att han på något sätt måste rätta till misstaget med den missade flygningen. När vi kommer till vårt hotell, står därör en guide med taxi och väntar på oss. Han har fått order att ta oss med på en mycket noggran sightseeing av Amman. Jag har en känsla av att Jordaniens taxichaufförer och guider, efter bekantskapen med Rune och mig, kommer hävda att några tystare, tråkigare och ovänligare folk än svenskar finns det inte.

Mot ljuset. Litografi.

Kreta - Knossos

Kreta med sin mytologi har blivit bakgrundsmiljön där jag i mitt bildskapande placerar upplevelser om död och ensamhet. Framförallt är det kung Minos palats i Knossos som lockat min fantasi. Sir Arthur Evans rekonstruktion, på gott och ont, av palatsbyggnaden har vid varje besök inspirerat mig att göra nya bilder med ovanstående tema. Det är en oerhört stark dramatisk och grafisk upplevelse att gå nere i de mörka rummen och se när de smala ljusstrålarna, från högt belägna öppningar, sveper ner över rummens tunga pelare och plötsligt naglar fast en människa i rummet. Ett ögonblick då ljuset för mig tillbaka till kung Minos tid - det kunde ha varit han som stått där, exponerad i evighetens kamera. Under mina resor hit har jag haft förmånen att lära känna författaren Finn Ståhl. Han har med sina stora kunskaper och sin berättarförmåga riktat mina ögon mot Knossosmyternas förtrollade värld. Kretaresor har för mig inte bara varit Knossos. Hela ön är inspirerande. Med sina berg och dalar och dess befolkning, som till för några år sedan lyckats bevara sin kultur ovanligt intakt. En stor upplevelse är att resa med buss från Heraklion och in i landet över bergen på små slingrande vägar, där hjärtat i bland far upp i halsgropen. Efter en mängd kurvor kommer man upp på bergstoppar som ger ögat allt av vackra utsikter med gröna dalar och blåa berg. Bilden blir fullständig med den kretensiska musiken som strömmar ut från bussens radio. Denna musik hör så intimt samman med landskapet och människorna. Det är svårt att tänka sig situationen i något annat västeuropeiskt land. En buss eller bilfärd med skvalradian fylld av traditionell folkmusik. På kretensiska bussturer har jag med hjälp av natur - musik och människor upplevt de gamla grekiska herdarnas legendariska frihet.

Morfars silvertrådar

Första gången som materialet silver snuddade vid mitt liv, var vid min morfars dödsbädd. Han låg hemma i mormors och morfars finrum, han var mycket sjuk och hade fått smärtstillande medel. Barnen hade varit inne hos honom och han hade sagt adjö till dem, och förmanat dem att ta hand om mormor. Han var inte frälst men trodde på Gud, därför var han inte rädd för döden utan övertygad om att alla skulle mötas igen. Hela tiden detta avsked pågick satt jag i köket och var rädd, döden hade jag aldrig varit nära. Alla var så ledsna, så när mormor kom och hämtade mig var jag hemskt rädd. Men morfar såg inte farlig ut, han log mot mig och sade att jag skulle sätta mig på sängkanten hos honom. Han började prata med mig. Så plötsligt säger han "SILL STILL! DET GÅR SILVERTRÅDAR TILL DITT HAR", jag blev rädd för så brukade inte morfar prata. Nu yrar far, sade barnen. Aldrig trodde jag att det skulle bli en slags profetia, men jag kom att utbilda mig till silversmed. Genom åren har jag utfört mängder av silverarbeten i bl.a. kyrkor, något som säkert skulle gjort min morfar glad. Ett av de bättre kyrkliga arbeten som jag utfört är nattvardssilvret i Sankt Lucaskyrkan vid Billingehus i Skövde. Paradoxalt nog kom jag genom en mycket negativ upplevelse i denna kyrka att tappa allt mitt intresse för sakrala arbeten. Jag hade fått förfrågningar om att göra ett krucifix till kyrkan, efter det lyckade arbetet med nattvardssilvret. Uppdraget fångade mig. Kyrkorummet är underbart och utsikten genom kyrkans stora fönster mot öster ger en så vacker meditativ känsla. Problemet var dock att arkitekten Hans-Erland Heineman hade placerat ett kors i fönstrets mitt som en del av konstruktionen. Ett kors i traditionell form på altaret skulle kännas som en upprepning ansåg jag.

"Mundus". Silversmide inspirerat av Kullabergs klippor.

Vårdträd.

Efter mycket ritande och modellbygge hade jag så kommit fram till en lösning som jag var övertygad om skulle berika kyrkorummet samtidigt som den var nyskapande som silversmide. Jag presenterade förslaget i kyrkan för den kyrkliga syföreningen och kyrkorådet. Men mina motivationer för formgivningen accepterades inte alls, man undrade om jag inte kunde göra ett något mindre kors som var mer vanligt. Efter att i en timma hört inlägg hit och dit om formlösningar var jag utled på det hela. Efter vad jag minns, bad jag att få slippa ytterligare diskussioner. Jag fortsatte: Ett uppdrag av detta slag är i mycket stor utsträckning en fråga om förtroende. I framtiden är det tjag som får stå för arbetets kvaliteter och inte Ni, därför ber jag att få tacka för mig. Efter denna händelse har jag inte varit intresserad av några kyrkliga uppdrag. På somrarna i början av 60-talet gick målarresorna till Arild i Skåne. Kullabergs klipplandskap, bokskogarna och slättlandskapet, allt var intressant och lockade till arbete. Mest av allt fångade klippformationerna mitt intresse, men jag hade väldiga svårigheter med att gestalta vad jag såg. En dag var det fel på min bil, jag var tvungen att uppsöka Mölles bilverkstad, där såg jag några gamla aluminiumplåtar ligga och då fick jag en ide. Egon, firmans ägare, gav mej plåtbitarna och av Walle, plåtslagare i Mölle, fick jag låna hammare lämpliga för plåtslageriarbeten. Sedan bar det iväg ner till Ladarp där klippformationerna har ett fantastiskt färg - och formspråk. Efter att ha sett ut en lämplig klippa lade jag en av aluminiumplåtarna på klippan och med hammarnas hjälp började jag forma plåten efter underlagets form - det kändes och var helt fantastiskt. Nästa steg var mer dramatiskt och det tog ett år innan jag förmådde att göra det.

Sickan Nyström

Steget - att ta en silverplåt för tusen kronor och lägga den på den grova stenen och hamra. Den låsning jag känt i början lossnade så småningom och under årens lopp har jag gjort ett flertal stora utställningar där klippornas form och struktur har legat till grund. Silversmide är en tidsödande teknik och under vissa perioder har jag haft hjälp med de hantverksmässiga processerna av min fru som är en duktig silversmed. Till några utställningar bl.a. N.K. i Stockholm och Göteborg samt Dalarnas museum i Falun arbetade vi tillsammans med Elisabet Wahlström von Holst. Om silver som material och dess formgivning finns det i dag många åsikter. Alltifrån den åsikten som en ung kvinnlig journalist på en av Stockholms större tidningar sade till mig när jag ung och grön ställde ut på Sveagalleriet: "Silversmide har inget berättigande, det hör till överklassen"! Eller den åsikten som eftersläntarna till funktionalismen hävdar - att den praktiska funktionen måste styra formen. Min arbetshypotes är den att materialet är ett av de mest formbara och beständiga som finns. Dess ljusbrytningsförmåga är unik, att arbeta i silver är för en ljusdyrkare nästan som att måla. Därför anser jag att silvrets estetiska funktion är minst lika viktig som den praktiska funktionen. Steget från nyttokonst till en rent estetisk tredimensionell form har därför aldrig varit svår för mig att ta. Min formgivning av silvret har sitt ursprung i teckningar, målningar och formexperiment av naturupplevelser. Kullabergs klippor, skogens träd och sommarängens grässtrån har fascinerat mig och blivit inspirationskällor till mitt silversmide.

Samarbete

Jan Mårtenson, författare född i Tidaholm men nu bosatt i Malmö, har blivet en god vän till mig. Vi har inspirerats av varandras uttrycksformer. Jan har diktat kring mina tavlor och själv har jag försökt att i bild gestalta Jans dikter. Bilden på detta uppslag fick Jan av mig. Han skrev då denna dikt
MÖTET
Den gamle arbetaren i tavlans utkant: hans liv fastfruset i ett enda ögonblick.
Gracerna, tillfälligt lösryckta ur Botticellis Primavera, utför en mjuk dans i hans närhet.
Han ser dem inte: händerna, vana att bygga samhällen, nästan tafatta här.
De unga damerna, oupplösligt i sitt eget, märker inte hans närvaro.
Men det finns ett samband mellan konst och liv: Botticellis modeller ingår hans eget åldrande.
Här möts de, oförenliga som det flyktiga och eviga, men tillsammans själva bilden.

Labyrintens litografiska

Min son Claes Nyström började tidigt som metallarbetare på Tidaholmsverken, men efter fem år hade han fått nog. En dag när jag tryckte en litografisk upplaga, kom han till mig och frågade, om han inte kunde få börja arbeta som tryckare. Det fanns ett behov av offsettryck i kommunen, så varför inte. Han åkte på en del kurser samtidigt som en lämplig utrustning anskaffades. Därefter startade han Labyrintens litografiska tryckeri. I dag arbetar han åt kommunen och åt företagen i Tidaholm. För mig har tryckeriets utrustning varit till stor hjälp, vid tryckningen av större litografiska upplagor, och vid framställningar av kataloger o.d. Utan Claes hjälp skulle jag inte ha kunnat åstadkomma denna bok. För den litografiska verkstaden har tryckeriet varit ett bra komplement. Gästande konstnärer, har liksom jag, kunnat trycka sina kataloger och större upplagor här.

10 reproduktioner av mina tavlor

Tema Aqaba. Oljemålning

Tema Aqaba. Oljemålning

Tema Aqaba. Oljemålning

Tema Aqaba. Oljemålning

Tema Aqaba. Oljemålning

Tema Knossos. Oljemålning

Tema Knossos. Litografi

Tema Knossos. Oljemålning

Tema Knossos. Oljemålning

Söndag. Litografi

Bokens baksida